Det man har skrivit om samer är numera ganska omfattande. Det mesta som skrivits är skildringar som man sett på samerna utifrån. Författare som Tacitus, Adam av Bremen, Olaus Magnus gav fragmentariska skildringar av samerna.

Några av de tidigaste verken på samiska är översättningar av religiös litteratur, som tex ABC-Book på Lappesko Tungomål, som också är en katekes (utkom 1619).

Då det samiska språket länge var ett muntligt språk, kan man säga att det till stor del är i jojken som vi finner ett litterärt arv. Här finns det uppteckningar från Olof Sirmas jojkar i Schefferus: Lapponia (1673) till senare tiders uttryck av samisk poesi. Just Qvigstad dokumenterade samiska folksagor och sägner i Lappiske eventyr og sagn (1-4, 1927-29).

Man kan säga att Johan Turis bok Muittalus samiid birra (Berättelser om samerna, som utkom 1910) var början till att samerna berättade om sig själva. Han illustrerade också boken med egna teckningar. Matti Aikio, Andreas Larsen och Pedar Jalvi från norsk och finsk sida av Sápmi var samtida med Johan Turi.

Till senare författargenerationer hör Andreas Labba, Per Idivuoma, Erik Nilsson Mankok, Annok Sarri Nordrå, samt Paulus Utsi.

Sedan kom Nils Aslak Valkeapää (Áilluhaš ) som för sin bok Beaivi, áhžášan (Solen, min far) fick Nordiska rådets litteraturpris 1991.